Mana Mårtensson hade vårdcentralsögon där hon stod snett i mitten av hemstenasunds hipster kollektiv. De tittade på oss som om vi vore uppklädda i fjäll. Avlägsna nattfjärilar som sörplar vin vid deras hamnkvartersbänkar. Samtidigt som Mana vek med blicken reste C från bänken och spräng. Han duckade hemstenasunds onda ögon och tog Mana i handen. Det fanns ingen tid för dem genom sina bågtomma glas att reagera. S sade alltid att situationer aldrig stannar mer en sex sekunder. När de sprang som frisläppta missvårdade pensionärer. Nuddade Hanne min arm. Sa att Manas ögon öppnades likt dörrarna på en överbefolkad hiss.

Det fina förväntas finns kvar. När jag säger att jag träffat nog med folk för att det inte längre ska spela någon roll vem det är som bär kjol och skjorta. Där och då brukar de mesta se på mig som jag vore reinkarnerad framför dem. förvirrförvåningen är allt jag möter där näsroten bekvämt rynkas. De som ser verkar se med andra ögon när jag ser något annat. Är det en annan typ frågar någon i kön jag uppenbarligen placerats i. annan typ och vilken typ. Personligen är det inte typerna som är problemet snarare de att det sägs så.

Sana ser ut som en slagen potatissäck skakad på Happas golv klockan kvart över hemgång en helg som blev som helger brukar bli. Onödigt kort. Klappat och klart kamrar tårar likt karlssonsklister på flicktjejens weedkinder. När de ringer O kommer O som tjälen inte kärleken. Avståndets distinkta rörelser rör Sannas söndrade silkesförstånd. O har alltid verkat bra för Sanas sätt. Så bra att rökarna vid den trasiga fläkten skyllgråter på röken som smeker innanför ögonlocken. När Happa hämtar sin sista lager lägger sig en lättnad här. I kopiatorbläcknatten kan man sen se O bära Sana stadigt på sin slappa papparygg.

Är du rädd för vackra kvinnor frågar Jack som om det vore en porrfilm och nästa rörelse han gör vara det stadigaste skrevtaget någonsin upptaget på film. Men handen förblir fäst på fickan där den stålgrå pluntan sticker ut som ett metallstånd. Tankarna famlar till flickan som promenerade på vägen ned mot gatorna Decka och Do, där de som verkligen passats ut förpassar sig. Kjoltyget klistrat kring listbenen och det paragrafblonda håret hängande som sirententakler. Är du rädd för berg, för det samma skräck är där. Du skulle aldrig klättra utan rätt verktyg. Vackra flickor är exakt så, som berg.

Jack bär sugmärken som medaljer. De sitter strax under skäggstubben som skaver emot tungan som river lätt mot huden. Juni håller han hårt i handen när de passerar villa områdena som ett förhoppningsingivande intryck om kommande löften att utbyta. Personligen passerar det mest syra när Juni ger Jack nya blossande fältmarschall utmärkelser, i min mun. Men munnen min är kreverat fylld av kratrar från långt gångna lögner och på gommen den är klottrad smutsig med orden som inge vill bära innanför sitt skinn. För ingen vill ge utmärkelser till någon som bär sitt kött utan på och skinn inuti.