Tystheten vilar i en mörk och frusen natt,
och ingen stjärna synes lysa upp en himmel så svart.
Det är bara vindens melodi som låter sig höras
och jag ser hur trädets krona låter sig beröras.

Missmodets djupa suckar hörs ej längre mer,
dom sover nu är på väg till drömmarnas kvarter.
Där släpper våra hämningar, där kan vi gråta ut
ända tills natten nått sitt slut.

Ovissheten slumrar nu i vetskapens bädd för tillsammans
med sin älskade är hon inte längre rädd.
Av vilsenhetens tunga kliv finns bara fotspåren kvar efter
att ha irrat omkring i flera dar.

En främlings sorgsna ögon försöker blicka in en vän,
en vän som kan få honom att bli lycklig igen.
Och lögnarens vassa tunga söker ett ärligt svar,
en sanning i livslögnens lag.