Du ser krig och katastrofer på tv och tänker "jag har det ju så bra". Så virar du in dig i skamtäcket och undrar vad det är för fel på dig. Varför du inte kan vara som alla andra, bara göra och vara och helt enkelt... Leva.
Du försöker men misslyckas, slår på dig själv tills du ligger där på kraftlös på marken. Alla gånger du gjort något bra, alla gånger folk visat hur värdefull du är; det är som bortblåst. Ett ord i fel tonläge kan räcka, en odefinierbar blick. Vad är det för fel på mig, tänker du igen. Du vill spotta på spegelbilden, slå en rak höger så glassplittret yr och knogarna blöder.
Så rusar du ut och går i snabb takt genom staden. Du blickar uppåt; rosa fluffiga moln. Luften är svalkande och stadens ljus lyser upp den mörka kvällen. För varje steg fylls du av livets magi, hjärtat sväller och du kan inte låta bli att le.
Fragiliteten gör sig ständigt påmind, du översvämmas av tacksamhet för att i nästa stund vara fast i ångestens klibbiga nät. Kroppen skakar, tankarna blixtrar och huvudet bullrar.
Men det är aldrig så mörkt som du tror. Hur gråa och tunga molnen än är gömmer sig alltid solen någonstans där bakom. Och den kommer värma dig igen, om du bara står ut.