Tack för att du befriat mig. Fått mig att hänga ner den romantiska tavlan från hjärtat och elda upp den. För den var aldrig vår. Det var bara jag som målade den i vackra färger, medan du inte ens lyfte penseln.

Tyckte det var speciellt att ligga så nära intill dig och höra dig viska ”jag kan höra dina hjärtslag”. Jag trodde du var någon att upptäcka och utforska livets magi med. Men så vände du ryggen mot mig och bara gick. Mina tårar var ingenting värda, och det sved.

Jag minns första gången våra läppar möttes, i den svala vårluften. Hur du sa att det nästan kändes overkligt, och fyllde mig med den där brusande värmen. Det jag inte känt på så många år. Jag vet egentligen inte varför, men du fångade mig. Vid första mötet kände jag så starkt inombords att jag bara M å s t e ha dig. Och det fick jag. Men aldrig på riktigt. Du vände mig ryggen och jag hämnades och allt sjönk bara till en lägre och lägre nivå. Men jag gav inte upp, för jag mindes. Mindes de där timmarna där allt annat försvann och våra ögon såg rakt in i varandra. Hur du sa att jag var så vacker, medan du smekte mig varsamt.

Nu har det gått ett år, och jag har äntligen insett. Du är inte värd att slösa känslor på, för du kan inte ta emot dem. Du är inne i din bubbla som ingen kan spräcka, du är för hal för att någonsin få ett grepp om. Så jag tackar dig, för att du åter vände mig ryggen. Det var nog det jag behövde, för att verkligen släppa taget.

Men jag kommer aldrig glömma, och vi kommer mötas i mina drömmar. För de stunder, då du faktiskt vågade möta mig, delade vi någonting fint. Något som kunnat bli den där bländande vackra tavlan, om du bara vågat lyfta penseln.