Att så mycket ryms, i ett så litet hjärta. Minns hur grå skolgården var, hur avlägsna skratten kändes. Kunde stå i flera timmar och bara betrakta, fundera, känna. Den där tomheten började redan då, när jag var sex år fyllda. Hade gått från dagis, där lek och kreativitet förgyllde mina dagar, till Skolan... Där skulle tjejer leka med tjejer, de populära bestämma vem som var snygg och inte, lärarna säga åt en att vara tyst om man pratade för mycket. Jag brukade vara sprudlande, ständigt med något bus i kikaren. Men där tog det stopp, där var det normerna som tog över. Hur man "skulle" vara och "skulle" se ut. Jag hatade rosa. Jag hatade lugna, stillsamma lekar och att vara flickig. Min dröm var att bli bergsklättrare, och jag skrapade alltid hål på mina nya jeans efter bara en dag. Klänning var det värsta jag visste, kände mig bara instängd och obekväm. Jag ville vara som pojkarna; aktiva, sportiga, tuffa. Men nu blev det plötsligt pinsamt att leka med pojkar om man var flicka, och jag förstod ingenting. Varför får jag inte vara som jag vill? Mitt lilla hjärta blev tungt där jag stod i klassrumshörnet och tittade ut genom de fläckiga fönsterna.