Jag hade flyttat in i Träslottet på prov igen. Fast Hippien och jag inte längre var gifta eller låg i samma säng var vi ändå överens om att det var en praktisk lösning.  Det gick en dag i sänder, och jag tog det som det kom.

Nu var det åter dags för den årliga lokala Kulturdagen, under parollen Natur och Kultur i samverkan.  Jag valde att uttrycka mitt deltagande genom att följa en av de iordningställda snitslade banorna runt trakten . Jag såg den smalspåriga järnvägen passera, hästflockarna spränga fram över slätterna och skulpturerna växa fram i närmiljön.  Jag stannade till hos vår gamle arrangör och stretchade min onda rygg, lät fingrarna nudda tårna och gungade lätt. Arrangören verkade imponerad över vighetsprovet.

Men var var Hippien?  Vi hade ju en spelning i kväll,  soft nostalgimusik på byns café.  I sällskap med arrangören återvände jag till Träslottet för att leta efter den försvunne. Träslottet med omgivande byggnader hade nu expanderat till en smärre by och börjat växa ihop med det omgivande samhället genom smala, mossbeväxta gränder.  Jag sökte efter Hippien i huvudbyggnaden och i annexet, där jag visste att han höll på med en konstinstallation. Arrangören följde efter på behörigt avstånd.  

Till slut hittade jag Hippien i ladan, klättrande på en ranglig stålrörsstege i en overall impregnerad med vit målarfärg.  Han höll på att mixtra med takarmaturen. Jag grep honom i benen och lyfte ner honom.  Han svarade genom att dra ner mig på golvet med ett ryck, dra mig ovanpå honom och småle.  

- Blev du rädd?

- Inte särskilt. 

 Jag funderade på vad vi egentligen hade att förlora.