Att våga
var min enda chans.
Tvekade jag
blev det för tidig död.
Velade länge och väl
och sen så
hopp!

Själva hoppet
i det
var jag skiträdd.
Tog sats
sprang språng
hoppet tog mej
fyrtiofem mil
minst.

Ingen återvändo
men jag klarade det.
Så skönt.
Äntligen fri
från förtryck
i mitt inre
och yttre
moras.

Kände jag mej
stark
modig
modfylld?

Nej!

Bara skiträdd.