... när det kommer till
alla de olika känslotillstånd
som drabbar mig
precis som de 
allra flesta andra ...

Det jag känner
varierar ej
sekventiellt
utifrån något
enskilt speciellt
som händer mig ...

Det är mer 
som en 
avancerad 
tillsynes komplicerad
men i grunden 
synnerligen enkel
samvarierad explosion ...

Dock en på något sätt
rätt koordinerad
parallell känslofluktuation ...

Något som en del
kanske anser vara
ett tecken på 
en avvikande reflektion
som stärker hypotesen
om att det rör sig om
en minst sagt
splittrad och svårbegriplig
personlighetsnatur ...

För mig 
är det dock 
ej någonting som får mig
att fråga om vare sig
när, var eller hur
det fungerar 
och kan samvariera
så som det gör inom mig ...

Det är liksom 
blott bara min natur!

Och någonting 
som förklarar
varför jag så ofta lyckas
med det allra mest omöjliga
som ingen annan ens vill försöka sig på ...

... mer på grund av
kvalificerad skicklighet
än på grund av 
ren och skär tur ...

Om det är någonting
som får mig att tro 
mig om att vara bättre än någon annan?

- Nej! Knappast ...

Det är bara fråga om
en annorlunda problemlösnings funktion
vars konsekvenser 
i vissa sekvenser
får mig att stundom önska
att jag kunde ändra om
i dess grundkonstruktion ...

... så att jag blev lite 
mindre tillsynes genial
och istället kunde få vara
lite mer som alla andra

Det vill säga 
Normal

Vad nu Normal 
är per definition ...?