Surt regn i en förgiftad sfär
Himlen är grå och utan sol
Allt liv har sakta dött bort
Och alla träd har börjat krympa

En eon var en sekund alldeles nyss
Allt är förminskat till en brist på känslor
Svarta solar, svarta änglar, svarta liv
Jag dog någon gång, minns inte riktigt var

Det regnar i den förgiftade sfären
Och alla känslor som en gång var
Har med tiden blivit glömda
Liksom de människor jag aldrig träffat

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt
Så jag häller ut mina tankar genom hål i min själ
Jag vill strypa de änglar som aldrig existerat
Och spika upp mina känslor på en kyrkport

Som en råtta i en bur gnager jag på min kropp
Som en tanke som aldrig fått chansen att vandra till ett annat plan
Som en sekund som är en eon som aldrig har funnits
Är jag ingenting och allt

Tiden tar all min tid
Jag är fullständigt upptagen med mig själv
Jag dränker melankolin i blod
Kallt, droppande, dött

Jag kryper mot en låtsasvärld jag aldrig kommer att nå
Jag är en tanke som fastnat i brist på perfektion
Jag vill vara allt, en gud, eller ingenting alls
Jag har tappat greppet om verkligheten