Små enstaka ord väger tyngre än babbel
Det första höstkvällarnas mörker
Är mer skrämmande än den djupaste vinternatten
När kylan kysser min solbrända hud
Vaknar jag

Jag lever, när allt annat dör
Mitt kall är att vara den ende
I utkanten, i kylan, i ensamheten
Där bara jag tycks finna någon ro
Där jag kan tala med de mina

Jag ser det som inte syns
Jag lyssnar efter det som ingen annan verkar höra
Jag känner tyngden, i vinden, på platser där den lever
Den, som ser bortom ytan i den grumliga världen
Möts av syrliga blickar

Det är olika konster, att tala till en människa
Och att tala till en massa
Det är denna vetskap som klyver själen
Längtan efter gemenskap med andra
Och längtan efter genuint djup

Vem talar jag till, nu?
Massan, eller människan?