Fläckig mörk mossa
Jag slutar aldrig gråta längre
jag tror inte jag grät så mycket när jag var yngre
jag var nog ungefär som en sten
täckt av skakande mossa
hal och jordig
från skogen
Dubbeltroll
rullande
nerför laviner
in i maskiner
och stoppade ekrar
från att få allt att snurra
Dalar
blir till rum
som jag tar på mig själv i
mot en stor, lurvig nallebjörn
Väggar
han lyfte mig mot
jag hade sex så ofta då
överallt
nu har du tappat mig
mot golvet
i golvet
jag lämnar fläckar av mörk mossa ännu
då jag mosas
mot gliporna
och sipprar genom
bjälkarna
med ännu en önskan
att du vill göra det mot köksbordet
hallgolvet
handfatet
Det lilla bortglömda rummet bakom tapeten
vet mycket mer än jag
kaminen tycker om skräp
och den har käkat en massa hemligheter
jag letar
men tittar inte så noga
efter allt
köksgolvet knarrar
där kan man aldrig smyga
och det finns inte ens någon dörr
bara förtapetserade dörrar
och hemligheter som fanns i golvet
de rivde upp mot det gamla
de bytte golv
jag tappade ett glas
det kanske var blod
det kanske var därför
tuppen fick halva sin hjärna uppäten av räven
hönsäggen var utslitna för tidigt
man kunde se fostret genom skalet
det var blått och lila
som slajm
trädkojan lekte vi sällan med
men vi satte upp gardiner i alla fall
det fanns tre träd till oss vid hallonbuskarna
det var körsbär
och vi klättrade i varsitt
sen dog dem
kaninen bet han i fingret genom gallret tills det började blöda
precis som när någon kastade en såg på hans fot
blödde han
på stället där alla kaniner var begravda
kaninkyrkogården
vi räddade katter
de bodde under huset
i ett litet hål
bland gamla skolböcker
vi hade skolbänkar
och en gammal tavla
med gamla hälsningar
från elever
och brännässlor syntes överallt
scenen hade blå sammetstyg
och brädor inunder
men jag täckte för hålen
och gjorde en pjäs
jag spelade på ett ostämt piano
det var så jag lärde mig toner
jag kramade tomma kramar
det var så jag lärde mig älska
jag ramlade utan händer
det var så jag gick sönder
det var så hela min kropp gick sönder