Trodde kanske att han skulle kunna fylla mig.
Igen.
Om och om och om igen.
Trodde kanske att det skulle göra mig hel.
Att alla sår, som inte syns och
som jag inte längre bryr mig om de smärtar,
skulle försvinna
om han bara höll mig.
En sista gång.

Jag skrev aldrig den där boken
om honom.
Om livet utan honom.
Nu har jag inget att skriva längre.
Livet utan honom
fanns aldrig.

Trodde kanske att jag skulle bli älskvärd.
Igen.
Om och om och om igen.
Trodde kanske att det skulle göra mig hel.
Att alla som aldrig sett mig,
skulle se mig bara han gjorde det.
Men han såg mig inte.
Inte då.
Inte nu.
Inte en sista gång.

Jag skriver boken om, och om,
igen.
Han har olika ansikten men samma namn.
Han fyller mig men
jag blir aldrig hel.