Jag drömde en natt
Att jag vandrade bland vidsträckta fält av glödande svavel
En dödens värld av mytologiska proportioner
Gudarnas andar hängde tunga i luften
Och nornornas trådar, spunna under en evinnerligt lång epok
Formade ett tornande nät upp till de rödsvarta skyarna

Ödet satt där, som spindeln i nätet
Jag hade tusen frågor att ställa, men jag var alltför rädd för svaren
Så jag lät det vara
Och vandrade vidare mot den svarta pyramid jag såg i fjärran

Solen var djupt röd och på väg att gå ner
Och vindarna förde med sig en svag doft av förfall
Plötsligt stod jag vid ett gravmonument
Sju svarta statyer där stod
Tornandes i majestätisk glans
Och vid deras fötter sju urnor av svartaste guld
Med askan av de sju härskare som en gång här regerat
När detta land var rikt och fyllt av liv

Här stod Balder, den sköne
Och Loke, den sluge
Här stod Freja och Frej, fruktbarhetens gudar
Här stod Tyr, som gav sin hand till ulven
Här stod Tor, med Mjölner i sitt grepp
Och i mitten satt han, den enögde
På en tron av skinande silver
Med en korp på var axel
Oden, den högste av de alla

Jag vände mig om, och möttes av en märklig syn
För här stod den vidrigaste och skönaste kvinna jag skådat
Halva ansiktet vackert, med en stilla tår rinnandes längs kinden
Andra halvan motbjudande, utbrett i ett hånflin

Hon bad mig att minnas dessa mäktiga gudar
För de är nu alla döda sen länge
Och de står nu här för evigt
I dödens rike

Jag var tyst, hade inget att yttra
Och vände min rygg åt denna kvinna
För även om jag ej längre har tårar kvar att gråta
Så kommer jag likväl alltid minnas

Jag vandrade tyst vidare i Hels rike
Förundrad över människans blindhet
Och bitter var jag över allt vi har förlorat
Till lögner och självömkan

Jag vaknade ur denna dröm
Och förstod ej riktigt vad som hänt
Men jag visste, likväl, att jag vandrat i Asgård
Och att allt som en gång haft någon mening
Nu är dött

Ännu är jag bitter
Och kommer så alltid att vara
Över allt som vi har förlorat
Och aldrig kommer att få tillbaka…