Känslors hierarki;
Vi
Gemenskapen dog med min barndom
Jag tappade bort mig någonstans längs vägen

Minnen, minnen, nostalgi
Mental pest
Jag vill glömma allt, inklusive mig själv
Jag har tappat bort min identitet

Jag är vi och vi är körda i botten
Av livets vedermödor
Det fanns en tid när jag grät så mycket
Att jag ej längre har tårar kvar

Bitter och frustrerad
Sjukt förbannad på mig själv
Minnena skär i mig, djupare och djupare
Änglar som visade sig vara demoner

Jag frågade Gud en gång
Vart jag skall ta vägen
Han skrattade och svarade tårögt
Att han inte finns

Det är diffust vad jag vill åstadkomma
Med mina skärsår, och min musik
Och mina texter
Så jag skriver det här i ett vingligt försök att få svar

Solen sjunker, vindarna blåser
Det stinker av död i min lägenhet
Jag stack ut mina ögon för länge sen
För att ha en ursäkt till att vara blind

Jag byggde ut min hjärna för att få plats med tankarna
Och borrade hål för att få känslorna att rinna ut
Vi är en, och du kommer nog aldrig förstå
Vad jag vill ha sagt

Två svarta hål som snärjdes samman i ett försök att förstå
Förstå vad världen vill mig
En elektromagnetisk puls for genom min själ
Och lämnade mig fullständigt tömd på liv

Månen fick strömavbrott
När en mörkläggningsgardin drogs över universum
Långsamt krälar jag framåt
Mot ett nytt solsystem

Vi;
Allt och ingenting
Vi;
Allt vi aldrig var
Vi;
Vi för evigt…