Den gode Rävin grät visst hela resan

han började att snyfta, sen att tjuta

han luftade sin ånger, skammen, nesan

när väl han börjat var det svårt att sluta

" Du är för god för mig,  du kära Hara

jag är en sliten gammal rabulist

fast våra stunder nu är underbara

så tycker du nog jag till sist blir trist

Av alla dessa såta rabulister

finns kanske inte kvar en enda vän

de flesta var ju ändå blott ligister

men Utturn, Fienden, han blev min vän

Han räddade mitt liv i mänskoparken

och det med fara för sitt eget liv

när jag satt instängd där hos skrotmonarken

hur lönade jag hjälpen? jo, med kiv!

Därefter blev det ädla Utturdjuret

själv fast bland fjädrar på en ful planet

jag drog med dig och hela härligheten

jag glömde bort min vän och bara smet..."

 "Lugna dig, hjärtevän

nog finns det vänner än

jag visste allt om krig

vändkors och tidsfördriv

det fanns i öronen

jag kunde höra det:

du skulle åter gå

bland dem som gråter så

sen väntar ljuvlig ro

på jorden får vi bo"

Och Rävin blev visst styrkt av Harans ord

han somnade med tårar på sin nos

på snurrig färd tillbaks till Moder Jord...

men var var Ugglon?  drog han dock sin kos?

ville han inte alls med skeppet docka

fast BibelHaran sökt att honom locka

med både mycket klara instruktioner

och några ljuva stråk av hemlandstoner?

Ett vred passerade nu läget e

och dubbla Haror tänkte: Vi får se!