Surrealism i ett prisma av galenskap
Det finns fler nyanser av ondska än svart
Och jag har fler tankar än vad jag har tid med

Ibland försöker jag stänga av mig själv
Men tankarna ställer sig och bultar konstant i mitt huvud
Tills jag släpper in dem igen

Mitt huvud vrålar konstant, därför har jag inget att säga
Jag blir helt slutkörd av min inre monolog
Det är som att försöka sova i en jetmotor

Tankarna rinner, smälter, flyr åt alla håll
De är som en tavla av Salvador Dali
Som knark som injiceras i hjärnan

Måhända ger jag intryck av att vara lugn och sansad
Men egentligen hör jag hemma i ett mentalsjukhus
Om min hjärna bara fick spelrum

Jag får aldrig någon ro, de skriker och vrålar
De är precis som tinnitus
Fast i huvudet

Natt efter natt hålls jag vaken
Av en evigt ringande monolog
Ekande, skärande, svart

Jag kommer aldrig härifrån
Jag är mitt eget fängelse
Mitt eget, privata Auschwitz

Jag tänker;
Därför är jag död