Kyrkklockan slår, med sin dova, mättade ton. På bron är allt som vanligt. Registrerar allt: regnet som spolat gatan ren, från människor och biltrafik. För en gångs skull stiltje. Viker av från Kyrkogatan, domkyrkan snett ovanför. Går längs med vattnet, sedan in på Hospitalsgatan.

I en stad jag inte växt upp i, men där jag kanske kommer att dö. Nu skyndar klockans slag på mina steg, vårregnet som en lätt filt runt omkring mig. Det grå vattnet orörligt. Skyndar mig på, men mot vad?

Kan fortfarande höra resonansen från klockan och din röst i huvudet:
"Det måste finnas en djupare mening med tillvaron".

Tänker att meningen kanske finns just här: mitt framför mig. När jag väl nått mitt mål har också essensen infunnit sig.