Drömmen om 
att komma hem
är alltid
vackrare
än vad
verkligheten 
är

Man ska mötas
av en uppslagen dörr
och dofter från förr

Men sanningen är
inte densamma
för
jag står i min port
och känner tårarna
falla

Jag ser skuggorna och 
dammet
som jag försökte
gömma
innan jag slets ut genom den dörr
som inte gick att stänga

Ångesten kryper
upp i min famn
bygger ett bo
i skydd av min hud
så genomskingligt
så vit
så otroligt destruktivt

Jag glömmer hur man andas
och jag kippar efter luft
ansiktet domnar bort
och rädslan är så ofantligt 
stor

Jag kom hem
men jag står 
i trapphuset och
tvekar

Sätter nyckeln mot låset
(och jag skakar av skräck)

Jag vet inte vad som väntar,
inte direkt, 
men
jag vet att om jag 
öppnar dörren och går in 
till mig
så finns det ingenstans kvar
att
gömma
sig.