jag sörjer dig inte när du är borta men när du står nära nära känns hela världen som upplyst och jag är aldrig så vacker som i dina ögon eller bredvid dig

allt jag gör gör jag för min skull men sen gör jag kanske lite till om det nu skulle vara så
att man inte alltid är själv och jag talar alltid ospecifikt om någon, vem som helst, för det är trots allt bara någon jag vill ha men när jag tänker på någon tänker jag alltid på dig, såklart

det är konstigt
hur hjärnan fungerar så kritiskt mot allt och kämpar emot varje gång hjärtat börjar bulta, griper tag och väser stilla dig, fan, man vill ju inte behöva skämmas
man vill ju inte vara den som känner något
alls

aldrig avslöja sina känslor men gärna tankar och hur ska du någonsin lära känna mig då tänker jag, men man är väl hellre på egen hand än utlämnad åt någon annan att lämna
eller?

jag säger att det gör inte så mycket för det mesta som gör ont är ensamheten och den finns där med eller utan dig
även om den är mer påtaglig när ingen håller om mig

och hela mitt logiska resonemang kring mitt känsloliv gör mig bara ytterligare förvirrad för det finns ju inget jag kan kalla sanning när min hjärna säger att jag är allt annat men jag är då banne mig inte kär


och hjärtat skrattar

det är klart du är