Flickan och jag dansade och speglade oss i hallspegeln hos mormor och morfar, dit vi fått flytta eftersom vi var tillfälligt bostadslösa. Först höll hon kring mina ben, sedan lyfte jag upp henne så att vi kunde dansa kind mot kind. 

- Mamma, varför har vi inget smink du och jag? frågade Eja.

Jag kallade henne Eja, det var ett fulsnyggt namn som passade henne. Det lät visserligen förvillande likt Ia på blekingska, men det kunde inte hjälpas. Jag noterade att den rosaröda tyllklänningen redan börjat strama över magen trots att hon bara var några veckor gammal.

- Det är väl för att smink inte är bra för barn, konstaterade flickan innan jag hann svara.

- Men jag kan köpa några barnkritor, så kan du få pröva att måla dig!

- Du har redan barnkritor, mamma. De står i mormors badrumsskåp. 

Hon hade alltså hittat clownsminket. Här i huset var det svårt att bevara några hemligheter. 

- Du har rätt. Men jag köpte dem inte till dig.

Jag funderade över det faktum att jag inte hunnit berätta för Eja om hennes äldre halvsyskon. Hon hade vuxit så fort och jag hade inte hunnit med. Först var hon för liten, och nu kändes det redan pinsamt. 

Mormor och morfar skulle ha stort kalas i morgon och jag hjälpte dem att duka långbord överallt innan jag cyklade iväg till orkesterrepetitionen i skolan. När jag kom hem hade Eja växt ytterligare trettio centimeter och svällt rejält på mitten. Klänningen såg ut att vara en storlek större. Antingen hade mormor trollat vid symaskinen eller letat fram något ur gömmorna. Hon hade också lärt sig gå i trappor och förtrollat två filtar så att de kunde krypa in och ut mellan trappstegen. Hennes hy verkade glåmig och finnig. Borde hon inte snart börja förskolan?

- Moster ska köpa en cykel till mig, förklarade Eja.

Det ska hon inte alls, tänkte jag. Det kommer säkert att bli en ultramodern trehjuling med alla finesser och jag kommer att stå i evig tacksamhetsskuld.

Jag gick till ett av långborden, det i garaget, och försökte norpa åt mig lite av förrätten som jag själv lagt upp på papptallrikar igår. Det var ris och grönsaker. 

- Vi hade tänkt att vi skulle äta senare i kväll. Men ska du inte ta ett bad innan konserten? Det var morfar, som tittade in efter en skiftnyckel.

Jag suckade och lydde. Mormor satt redan på plats i sittbadkaret. Jag kröp ner mittemot och försökte dölja hålet i mitt vänstra bröst, det som Eja hade fötts igenom, med en vit handduk.

- Morfar och jag  har tänkt på det här med babybad, sa mormor. Hon visade mig en broschyrbild på en dröm i vit plast med hyllor och leksaker.

- Aldrig i livet, fräste jag. Man kan lägga en bräda över ett vanligt jävla badkar och tappa upp mindre vatten. Eller kan hon bada i tvättbaljan, det dög minsann till mina stora barn.

Eja skulle följa med till konserten eftersom mormor och morfar behövde vara i fred med festförberedelserna. Jag letade efter skor till henne i hyllan, hittade sju omaka och ett par limegröna lackskor som dock verkade alldeles för smala. Jag fick väl ta ett par av mina gamla i stället och snöra av dem i tårna. 

Jag behövde en cykelsadel till henne också. Jag klev ut till min svåger som satt i den nya bilen och lekte med instrumentbrädan. Pojkarna lekte i baksätet, i något som mest liknade ett kuddhav. 

- Du kan säkert hitta en bilkudde där, sa han hjälpsamt.

Det kunde jag inte. Jag gav upp och gick in för att hämta Eja och fiolen. Vi fick väl gå till fots till konserten, försenade som vanligt.