Ni var två ohängda slynglar.
Två osnutna ungar.
Och inte visste ni hut.
Långhåriga, ouppfostrade typer
som inte hade vett att hålla käft.

Vad passerande inte visste
var er bakgrunds otrygghet.
Små knegarna, små knegarna
föga ana dom.

Jo dom visste det alltför väl,
men dom valde att inte se.
I sin dubbelmoraliska godhet
dom fullständigt sket
i att bry sig om.

Dom vägrade er ett
anständigt liv.
Dom bara uschade och fyade
dessa jävla mods.

När ni började dö som flugor
instängda mellan fönsterglas,
då tänkte snuten helt cyniskt:
Låt dom självdö, dessa jävla as!

Stoffe och alla dom andra
som offrades för 'tjossan' och sprit,
det intryck ni gjort på oss andra
har det egentligen ändrat oss?

Kenta, du överlevde
och en återstod med dig.
Fast märkta och sargade
blev ni, men ni lever
än mitt i bland oss.

Även fast du har försvunnit
nu och Stoffe för länge sen,
så lyssnar jag på era sånger
och skrålar med än en gång.

Tittar på tidsdokumenten
i Stefan Jarls trilogi,
och tänker ibland
att min uppväxt
var nog i alla fall rätt så bra.

Att hade jag haft samma
usla start som ni
det kunde; som skjutit fix
på centans toalett, faktiskt
ha varit jag.