Flygturen i det gröna tältet gick riktigt bra denna gång. Jag svävade i flera kilometer på behörigt avstånd från trädkronorna och landade mjukt i sluttningen bakom huset. Medan jag tyst packade ihop tältet hörde jag sonens röst från gårdsplanen.

- Mamma tror att vi har en lillasyster i rosaröd klänning. Men det är bara som hon inbillar sig.

De hade uppenbart gäster, eftersom han pratade så högt. Pappan hördes humma med i bakgrunden.

- Vi är bara två syskon, det är jag och min syster Viktoria. Det kan ni se med egna ögon. Vi har särskild personal här i huset som tar hand om henne och försöker få henne ur vanföreställningarna.

Jag smög sakta runt husknuten. För säkerhets skull drog jag på mig min osynlighetsmantel. Vem var besökaren? En av kommunens inspektörer? Jag drog upp mobilen och skickade ett sms till mormor för att påminna henne om att Eja skulle ta sina vitaminer till kvällsgröten.