Det droppar...

Som regnet i de eviga skogarna
Någonstans norr om min egna lilla verklighet
Jag har frusit så länge att jag glömt vem jag är
Jag har dött så många gånger
Att min själ blev skev

De begravde mig i De Svarta Rosornas Lund
Medan blodet droppade från taggiga stjälkar
Jag blev evig
Någonstans norr om verkligheten

Jag lever inom en diffus tidsram
Evigheten räcker inte riktigt till
Och ord räcker inte för att beskriva mina känslor
Jag tvivlar på min förmåga att uppfatta regnet
Som något annat än blod

Många gånger har jag skrikit i meningslös desperation
Till synes utan anledning
Och jag har brustit under min ångest
Under tusen vingliga försök att leva
Men just i denna korpsvarta natt
Någonstans norr om världen
Känner jag inget mer...