... kan få 
oss att kompromissa
med våra starkaste principer
för hur vi förhåller oss
till det som är de realiteter
vi lever med i vår
aktuellt befintliga verklighet ...

Längtan efter
någon som ger bekräftelse
för den vi är 
här och nu ...

... Bekräftelse
som talar om
att vi lite mer
än blott bara duger
precis så som vi är
nu och här ...

... Ett välkomnande leende
en sådan där underbar blick
som låser upp hjärtat
med ett enbart inom oss själva
öronbedövande ljudligt klick ...

... En kärleksfullt mjuk hand
som berör vår kind
Läppar som möts
i en underbart stimulerande kyss ...

... En kyss 
som får oss att glömma
allt det där vi alldeles nyss
vant oss vid
att ägna all vår energi
för att förtränga 
och så gott vi förmått 
i såväl stort som smått
inom oss undangömma ...

... i de allra mest stängda
och förträngda rummen
längst bak i våra minnesarkiv ...

Ja, vår längtan efter närhet
får oss till att kompromissa
med det mesta ...

... mer än de allra flesta ...

...  i stundens brännande 
men mentalt blockerat totalt
från allt vad sunt förnuft heter
inkännande
mest löftesväckande
situation, ...

- om än vi vet
att det är en situation
vilken egentligen blott
i såväl stort som smått
är en synnerligen gäckande
icke på något sätt och vis
över tid törstsläckande  -

... En bekräftelse
vilken innerligt
såväl fysiskt
som än mer sinnligt
nödvändigt bedövande
är för den som är 
som allra mest behövande ...

Men även om 
vi medvetet 
gör näst intill vad som helst
för att få känna
denna så hett efterlängtade närhet ...

... oavsett att vi någonstans
inom oss vet
att det kommer att
öka vår sårbarhet
på ett sätt 
som oss oemotståndligt
frestande gör
för sådana vi 
redan av erfarenhet
vet att vi borde akta oss för  ...

... är det ej 
speciellt förvånande
ens för mig
och borde så heller
ej vara för dig ...

... att man kan
känna en viss
förståelse för den
som gör allt 
för att få
känna ...

- om än blott
för en kort evighets sekund -

... en gnutta närhet
inom sig
i sin i övrigt befintliga
ödsligt av värme och 
ömma känslor övergivna
tomma ensamt kalla verklighet ...

... oavsett 
om det är
fel eller rätt ...

Ty även om 
den närhet man får
intet annat är
än blott bara
självbedrägligt imaginär ...

... är det inte konstigt
på något sätt och vis
att vi för våra grundläggande 
behov av mänsklig 
inklusion, närhet och beröring
utsätter oss själva för
det vi i vår allra mest
sårbara ensamhet
så outgrundligt
till synes faktiskt ändå gör ...

... Oavsett till vilket pris ...