Jag skriker som en Facebooknörd, utan smartphone på en öde ö, när du motbevisar min kärleksteori om kärlekens kärlek till kärleken.

Jag är kränkt hela vägen in i hjärtat. Själen har förvandlats till en gråtande ”Lille Skutt”. Dessutom är pulsen svagare än hos en kristen demokrat, men du är oberörd och flinar som en bakslug filosof i Antikens Grekland.

Jag var kär i kärleken över kärlekstanken som fanns hos mig, ändå lyckades du brutalt plocka ner mig från det romantiska månskenet, då du sa att lyckan kommer och går, precis som den alkoholiserad i vårdnadstwisten.

Jag mår som en taktlös tonåring på discogolvet, fast du vägrar be om ursäkt för din ärlighet. Du är mer hjärtlös än en knarkande poet på promenad i barndomen.

Jag hade en kärleksteori om evig kärlek mellan oss, men du tröttnade på mina sockersöta teser, grävde ett hål genom jordklotet och drog på kärlekssemester med en twittrande kines.


_____________