Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

älskar ihjäl oss av rädsla för ensamheten




Den natten dricker vi och lyssnar på Nirvana. Det är som om jorden snart ska falla ur sin bana. Det känns galet och sjukt på något vis, ändå börjar vi ge varandras hjärtan blåmärken.

Utanför fönstret blåser staden omkull när du klär av dig framför spegeln. Jag ser mig själv som i det ögonblicket sommaren mörknar och regnet förändrar bilden.

Vi använder destruktiva färger när vi målar tavlan nedanför himlen. Du ligger korsfäst mot lakanet och gråten är hela tiden närvarande, då vi älskar ihjäl oss av rädsla för ensamheten.

Rastlösa änglar står på taket i rökrutan bredvid skorstenen. De fryser, trampar mot plåten och jag hör dem som oroliga fåglar i allt jag minns.

Den sista dagen sitter du på fönsterblecket och verkar död, men jag hör andetagen. Du har skurit upp ryggen, fäst vingar i blodet. Jag är bara tyst, vet att du hatar mig om jag pratar nu.


__________________




Prosa av Jag är fan större än Sartre VIP
Läst 387 gånger och applåderad av 9 personer
Publicerad 2014-05-02 14:11



Bookmark and Share


  Hans Christian
Har inga superlativer kvar, och kan inte se en bokstav fel eller för mycket. Så, då går det ju inte att komma med någon konstruktiv kritik.

"Utanför fönstret blåser staden omkull när du klär av dig framför spegeln. Jag ser mig själv som i det ögonblicket sommaren mörknar och regnet förändrar bilden." WOW!!!
2014-05-02

  Therese K
Underbar!
2014-05-02
  > Nästa text
< Föregående

Jag är fan större än Sartre VIP