Det är skillnad mellan att vara fyrtiofem och femtio. Vid femtio har man begravt sina föräldrar, även den som fortfarande lever. Man bygger sin relationella tillvaro från och med sin egen generation, känner sig kränkt över att behöva umgås med folk som inte vet vem Sune Mangs var, är mer tolerant med de som låtsas ha glömt sin The Sweet; men man ägnar samtidigt sin möda och sin glädje åt barnen, de som är på väg upp och bort och in i sin pubertala kaskad (man står där i violetta skenet!) eller helt hemifrån. Med föräldrarna dricker man kaffe och tycker att de – som ännu inte har dött – är rätt behändiga. Det där med åratal i terapi för att förstå sin början har man lagt bakom sig, det man visste för fem år sedan om sin uppväxt har man slagit in i ett paket och låtit det bero. Man ändrar ingenting, även om intresset är förstrött. Vid fyrtiofem är man sträng mot de som inte klarar av eller orkar säga ja eller nej, man fnyser över att de inte ens förmår säga kanske. Vid femtio fyllda hummar man i mumlet ifrån skröpligheterna, muttrar på sin höjd åt dumheterna, svär åt fanskapet, eller ler fjärnt. Fram till för ungefär fem år sedan, och alltjämt, gjorde det – i sekvenser då ensamheten grinat som allra mest illa – ont att klart begripa att man inte är den första mänskan för någon generationskamrat, ty de allra närmaste vännerna har ju sin fru eller sin karl (tills vidare) att luta sig emot då de inget annat vill, inga andra orkar. Men nuförtiden klarar man i sådana stunder av att redigt relatera till famnen som inte finns, och utifrån den sanningen avlämna ett djupt ropande avtryck i kudden; om inte ett mer kaotiskt tvångsintagande av mat. Vid fyrtiofem var det fortfarande framåtsyftande att ta hand om sin kropp, vid femtio är det inte längre någon idé att motionera, eller så måste man. Vid fyrtiofem började kepsgubbarna vid busshållsplatsen nicka åt en. Nu märker man dem inte längre, kanske vågar man inte, ty de börjar ställa sig för tätt inpå.

*

Natten mot igår, klockan 03.42, väcktes jag av att det högg till mitt över låret. Jag satte mig på sängkanten, försökte resa på mig men höll på att falla i golvet. Jag kunde konstatera medan jag satt där i mörkret som en släppt säck; med könsorganet hängande, med händerna öppna, med nacken böjd: det räcker inte med ett friskt ben för att stå. Jag mådde illa. Det hugger i mig, som ett hårt ledat djur med skovlar till klor.