... eller råd 
med att fortsätta
acceptera 
de ideal
vilka styr våra liv ...

- Oavsett
huruvida vi 
är medvetna om 
att de så gör
eller ej ...

Men lotto-syndromet
är nog det 
som allra bäst sammanfattar
och exemplifierar
det mesta 
av det som 
styr och ställer
våra prioriteringar
drömmar och planeringar
för hur vi vill leva våra liv ...

Vinnaren 
får rekordvinsten
emedan den
som har sex rätt
och ett tillägsnummer
får tröstpengar att nöja sig med ...

Som de av mina läsare
vilka läst lite mer
än blott bara enstaka alster
som står att finna i mina arkiv,
säkert noterat 
är jag inte någon vän
av vare sig Jante-lagen,
gratis-landet,
MTV-snuttifiering
eller
Följa John-syndromet
där var och en
vill få sina 15 minuter
som John i rampljuset ...

Samtidigt jag är 
smärtsamt väl medveten om
hur mänskligt det är
att ha behov av 
någon som leder 
och tar ansvar 
för allt det där
som vi normalt
i våra liv
ser som mest till besvär ...

... och störande
i vårt vardagsliv ...

Våra politikers strävan
och iver när det gäller
att flytta över ansvaret
för de allra mest obekväma
frågeställningarna till Bryssel
och EU centralt ...

... är blott 
kort och gott
i stort som smått
den ultimata konsekvensen
av det jag inte tycker så mycket om
och som jag nämt ovan ...

Men likväl
är det ett faktum
att denna strävan
ger de styrande inom 
den nationella politiken
möjlighet att ge sken av
att vara förståndiga, ansvarstagande
och fulla av visioner inför framtiden ...

Råkar saker och ting
falla ut så det ligger i linje med
den politik och de uttalanden
som torgförs som vore de 
nästintill voterade riksdagsbeslut ...

... så ger det bonuspoäng
som bekräftar hur kloka 
och ansvarstagande berörda politiker
har varit och är
vilket de sedan länge lever på ...

Går det åt helvete
eller inte riktigt så 
som tilltalar rådande opinion ...

... då beror det ju på sådana beslut
som fattats i Bryssel
av EU-parlamentet
utifrån EU-kommisionens
rekommendation ...

Tyvärr får vi de makthavare
som vi förtjänar ...

Någon annan
är inte någon vi kan
lägga över ansvaret 
för våra liv på ...

Även om det under
många decenier nu
i mångt och mycket
varit just det
de allra flesta 
ägnat sig åt ...

Varför det blivit så?

Ja, det finns det rätt
mycket att säga något om
men något enkelt svar
inte ens jag själv längre har ...

Tror dock 
att vi måste börja tänka om
och öka våra krav 
på såväl oss själva
som varandra
vad avser såväl
vilja till utbildning
och fortbildning
som
för att vi måste 
komma till insikt 
om behovet
av en ökad bildningsgrad ...

Men för att det ska 
kunna bli en positiv förändring
vi alla var och en har glädje av ...

... måste vi ALLA VAR OCH EN
förändra såväl väl vår inställning
som vår attityd till 
vilken grad av ansvar vi själva har ...

Men också inse 
vilken förmåga till påverkan
och inverkan vi som individer 
var och en 
men
också gemensamt tillsammans i samverkan
skulle kunna ha ...

... om vi verkligen vill ...

- Att vi redan så har
spelar tyvärr ingen större roll
så länge vi ej tar vara på
de resurser vi faktiskt 
i oss själva ännu har kvar ...

- Vi kan inte längre skylla på
att vi inte har vare sig ork eller tid
att engagera oss mer än vad vi gör ...

... ty det privat- och yrkesliv
som vi säger tar all vår ork och tid
förutsätter att vi prioriterar 
hur vi disponerar den tid
vi har för just detta 
privat- och yrkesliv ...

Ty alla andra 
är fullt upptagna 
med att tänka på sig
och har vare sig ork eller tid
att ägna sig åt vårt liv ...

... Utan det är någonting
vi själva måste ta ansvar för ...

Eftersom faktum är
att det inte finns
någon annan
som så gör ...