Min pappa är arg på mig,rasande.
Jag är åtta år men liten för min ålder.
Jag minns inte vad det var som hade väckt hans raseri
( förmodligen en skit sak)
Det enda jag kommer ihåg är att jag är vettskrämd och att jag har kissat på mig.
Han har beordrat mig
att stå framför soffan,som han sitter i.
Det är en brun skinnsoffa som knarrar när man rör sig.
Jag hatar fortfarande det jävla ljudet.
Han säger med en elak röst att om jag rör mig det allra minsta så kommer han att ge mig något riktigt att gråta för.
I mitt barndomshem gråter man inte,tårar är svaghet.
Pappa hatar svaghet.
Man lär sig att gråta tysta tårar eller inte alls.
Om man ber om nåd så slår han bara hårdare.
Han dricker öl och knycklar ihop de tomma burkarna.
Sedan börjar han kasta ölburkar på mig och jag rör mig inte ;för jag är en duktig liten soldat som lyder order.Jag rör mig inte ens när burkarna träffar mig i ansiktet.
Jag vet inte hur länge jag står så men det känns som en evighet.
Tillslut kommer min storebror in i rummet och ställer sig framför mig.Min pappa blir vansinnig han vrålar till min bror att om han inte flyttar sig så kommer han att döda oss båda två men min bror vägrar.
Pappa reser sig upp men ramlar och slår huvudet i soffbordet.
Jag och min bror tror att pappa har slagit ihjäl sig men han är bara medvetslös.