På bordet i tamburen hälsar
en bukett liljekonvaljer i silvervas,
en gång min mors brudbukett,
nu min väns touche i min saknad
vid mina föräldrars foton,
länge sen redan avlidna.

Snart för tre veckor sen på torsdags kväll
begav jag mig till veterinär med Roope.
Vi visste inte då att jag återvände ensam.
Roope var yngre än sin ålder, men sjuk.
Han ville knappast bludna för evigt,
lämna oss i saknad, levnadsglade vovve.

Jag längtar efter min trofasta vän.
I ett ögonblick försvann mycket oersättligt
i mitt ensamma liv.
Roope kom i mitt liv då min kära blev
sjuk, tyst med svårartade blackouter.
Han gjorde min chock mjukare.
Nu är han borta.
Jag minns honom med tanksamhet.

Livets episoder, förluster i tiden!

Min hemgårds ståtliga pelarasp
väntade hittills innan den vågade slå ut.
Nu fladdrar dess unga blad i frossa
mitt i våren i en oväntat bruten vind
ovanligt från Arktiska oceanen!
Asparna, lövträd som jag älskar,
vemods ömma träd,
lever över sommaren, sina blad
klingar larghetto eller andantino,
innan sina gula blad fäller
då deras levnadstid är över.
Allt liv här har en viss okänd existenstid!

Livet är underligt och konstigt.
Födelser, levnad, mer eller mindre tid,
därefter överlåtelse och definitiv död
eller en dvala under en stund
före en pånyttfödelse!
En skicklig märklig rytm
att upprepa sig i ett punkligt mönster!
Men för vilket mål, varför, det vet ännu ingen!

Nya släktled föds, nya knoppar slår ut,
glöder, gottar sig, mognar.
Därefter förvissnar igen, slumrar,
många blir utmattade, vaknar inte mera.
Jag fattade, jag är med i denna samma helhet.
Mitt öde har varit att få leva längre,
vemodsliv, livet ensamt är inte mera härligt!

Jag försöker se ljus, ljusa utsikter.
I morse då jag joggade smekte snålblåsten kallt
mina tinningar, trängde igenom min krage
under min skjorta.
I dag duggar det i maj som det vore höst,
jag blev genomvåt, rikt blommande rönn
fick sin del av duggregn, de njöt säkert
och skall skrika gnistrande röda på hösten!
I trädgårdens nässeldjungel stökar
mamma björktrasten, luckrar upp,
plockar maskar och larver
i sina ungars bottenlösa käftar.

Livets lag,
födas, fortplanta sig, hålla sig vid liv, dö!
Livet fås och förloras bara en gång,
så det vore bäst att leva än avlida i förtid!

© Heikki Hellman 2014-05-27