Vi, det vill säga två fritidsledare och tjugosju nioåriga barn, ska på utflykt till en park en kilometer bort från en kommunal skola i en mälarnära söderförort. Efter att ha samlat ihop barnen, från främst klätterställning och fotbollsplan och andra delar av skolgården befinner vi oss så äntligen i kö, uppställda och inräknande; när plötsligt ett barn faller i häftig gråt över att ett annat barn plötsligt försvunnit, men som alldeles nyss, det vill säga för ett par minuter sedan, glättigt hade använt mig som midsommarstång eller julgran medan jag på en papperslapp höll på att skriva upp de inropade barnen.

Jag tar det gråtande barnet i handen och går tillbaks in i fritidslokalen då jag får ett sms från den andre av oss vuxna som ska med på utflykten, om att det bortspringande barnet befinner sig längst fram med honom, och alltså bara otåligt sprungit i förväg. Tvärvändande med det förtvivlade barnet vid min höft, vilket nu också oavbrutet skriker samt gräver in sina naglar i min underarm, föser jag samtidigt, med rop och lätta knuffar på kropparna till sju åtta stycken vilka släntrat efter för att de kissat, glömt en väska, eller bara helt enkelt går omkring och pratar med varandra; snurrar runt på stället, vänder sig om, går ett dussintal steg tillbaks eller ett tjogtal steg utanför gångvägen bort mot små ytor av maskrosängar. Det skrikande och gråtande barnet i min hand, mot min höft, är, oberoende av saklig information om att det bortspringande barnet är återfunnet, förtvivlat otröstligt hela vägen från fritids till parken, en promenad på cirka tjugo minuter. Ja, såhär är det här. Det är nog svårt att begripa.