kvällens återspel ligger

som en bedövad patient

just innan kirurgen kommer

när det knackar på rutan

vänder sig den kalla huden

åt ett annat håll

trummorna vid elden

virvlar som flaskandar

under tyst himmel

de serafiskt förbrukade

blir till fåglar

halstrade över lågorna

under vågorna vilar

de silverfjällade med ögon

större än förståelsen

det går att ankra i en radio

förälska sig i ett mönster

det går att dö i onödan