Går vi bara vidare? Hälsar vi bara om vi möts? Från början var vi främlingar, sedan möttes vi. Vi vet allting om varandra. Det har gått en tid nu och när jag ser dig, ser jag dig med en annan. En annan känsla, en annan kärlek och med en annan kvinna. Vi har en historia, som gör sig bäst i det förflutna. Vi möts och utåt sett så hälsar vi som om ingenting har hänt. Som vi aldrig älskat. Som om vi aldrig legat nätterna långa och löst världsproblemen. Vi vet båda två, vi minns båda två. Vi bär på en berättelse som vi berättar på olika sätt. Det är i alla fall skönt att vi kan hälsa artigt. Det är väl så man gör. Ja vi har nog gått vidare. Jag kan sakna våra skratt och våra fnatt.
Jag såg henne, din nya och undrade. Det har jag ingen rätt till. Om jag undrar så bryr jag mig fortfarande. Det som är skönt, är att vi kan stå på samma perrong och följa samma spår, samma väg, som vi båda valt att gå. Spåret skiljer sig lite, det är kanske därför vi i bland möts, skiljs, möts och skiljs igen.
Jag önskar ändå att den parallellheten som finns, ödet som fört oss samman. Sammanträffandena som gav allting en mening, upprepar sig. Jag såg dig i dag, i går och antagligen en annan dag också. Jag vill önska dig lycka i det du gör nu. Jag har funnit min krycka och den stöttar jag mig mot. Jag är glad över att du har funnit din. Många av dina ord ekar i huvudet än i dag. Tacksamheten i mitt hjärta är värmen som sprider sig när ekot påminner mig. I mig finns alltid en vän om du vill. ”Ta till dig det du behöver och låt resten vara”. ”Gör bra saker för dig själv, så mår också andra bra”. ”Må väl, lev väl, av egna skäl.”
Tankarna och minnena skänker mig glädje. Bråken och konflikterna skänkte mig insikt. I livets fönster har jag en ny utsikt. Tack för att jag en gång eller två, fick vara en del av ditt liv.

Det är när man börjar leva livet, som man vet vad man behöver. På vägen till drömmen. Det går inte att förbereda vägen, det är vägen som förbereder dig.