... lever mitt upp i
allt det som nu är
så som det är i mitt liv ...

Ja, då skulle jag 
nog kunna skriva
med mer distans
och med mer 
önskvärd distanserad ironi ...

Läser dina 
träffsäkra, lite dystopiskt
ironiserande flöden
där du fångar så många
underliggande sanningar
som får läsaren att 
le, skratta och ibland fnissa tyst inom
såväl med som åt människors
outgrundliga faktiska val i livet
i största allmänhet
som med sig själv 
utifrån varierande igenkänningsgrad
i synnerhet ...

Du skriver inte så lite likt
hur jag själv skulle skriva
och så har gjort tidigare 
när mitt liv såg
väsentligt annorlunda ut ...

... men var gång
jag avnjuter ett nytillkommet
flöde skriftat och publicerat av dig ...

... känns smärtan
än mer gro
växa och slå rot
i skydd av det
ohejdade leende, skratt
och stundom tysta fniss
som dina ordflöden 
lockar fram ur mig ...

Smärtan av
att påminnas om
det som ej längre är
men som en gång var
och 
insikten om vad
som skulle kunna bli
av det lilla som finns kvar ...

Just nu
när jag läser dina flöden
med sina inneboende 
underfundigt förmedlade ironier ...

... föds inom mig
i mina allra vildaste fantasier
ett hopp och en önskan
jämväl en tro på
att jag en dag snart igen
ska kunna få
möjlighet till chansen
att återfå distansen ...

Och känslan
av 
att kunna 
mig själv
ett annat mer 
humoristiskt perspektiv 
på allt det som händer och sker ...

... i livet allmänhet
så som jag det upplever och ser ...

... men när det berör mig
och den livsituation 
som gör det lite för smärtsamt
att helt och fullt kunna le
i synnerhet ...