Du sa att du älskade mig,
Jag visste inte vad jag skulle göra.
Det var svårt att tro,
Att jag kunde betyda något för någon.

Istället för att säga den riktiga repliken i vårt Hollywood drama,
”Jag älskar dig också”
Föll tårarna ner från min kind,
Droppade långsamt ner på din mage.

Du frågade om jag var ledsen,
Jag svarade att jag inte var det.

Jag visste att du inte trodde mig,
Men nu hade du gjort din plikt.
Frågat och fått ett positivt svar.
Nu kunde du lämna mig,
Och mina tårar Ensamma.
NU var inte det ditt ansvar längre.

Det är i sådana situationer man förstår,
Hur lite man egentligen betyder för någon.

Du var rädd,
Du ville inte ensam längre vara.
Sökte dig till någon som kunde dra Hollywood för dig.

Någon som jag.

Som egentligen inte vill ha något mer än något som brydde sig,
Som snart förstod att allt bara var i scen satt,
Att orden inte betydde något.
Att allt bara var en fas du gick igenom för att dölja din ensamhet.

Kanske du trodde på mig, (Mina löjliga försök att dölja tårarna)
Kanske du älskade mig i alla fall. (Som du sa)

Men du sa orden som dom inte betydde något för dig,
Som det bara var en inpluggad fras för att få mig i säng.

Mina tårar bara rann och rann.
Du kunde inte förstå varför
(Vad hade du gjort för fel? Du hade ju sagt att du älskade mig)

Men du frågade inte,
Lät det ske,
Lät oss glida isär.

Allt var bara som ett långsamt förväll.

Jag visste redan från början att jag inte skulle klara det,
Inte acceptera att någon sa orden till mig,
Bara så där.

Jag ville ha passion,
Jag ville att det skulle betyda något.

Du frågade om jag älskade dig.
”Jaa, jag älskar dig”
Sa jag surt.
Du frågade inget mer.

Du förstod inte att jag ville ha mer.
Mina tårar fortsatte att rinna.

Jag kunde inte förstå,
Du ljög mig rätt upp i ansiktet. (Lite mer respekt hade jag väntat mig från dig)
Det kändes som det var en spya som träffade mig.
Jag hörde hur ihåligt det var.

Och allt detta var bara ett sätt att försöka fly ensamheten.
Men i slutändan,
Var båda bara mer ensamma,
Mer förvirrade.

I slutet förstår man att allt bara är ett spel,
Ett spel som man luras med i,
Som man tror på,
Tills den dag man ser,
Ihåligheten.
Den dagen då allt bara blir prat och inga känslor finns kvar,
När man desperat famlar i mörkret utan att hitta vägen ut.