Vänners lag
och mänsklig värme
får mig alltid på humör.

Hat och hot
och onda tankar
är sånt skit som bara stör.

Visst fan vet jag
att mycket felar,
att det inte bara går i dur,
att vår jord
snart är i delar
och att fåglar trängs i bur.

Men jag vill ju hellre hjälpa
den som inte orkar allt,
än att vara tuvan som ska stjälpa,
eller ropa, ständigt, halt!

Visst kan väl också jag misströsta,
sparka neråt då och då,
stå där som en tupp och brösta,
dela upp i röd och blå.

Men i längden, ingen lycka
av att döma tredje man.
Ingen glädje av att tycka
att nån annan inte kan!

Så jag väljer nog att sätta
fokus på min nästas väl,
vara ödmjuk, inte rätta,
inte leta sårbar häl.

Hellre kramas än att skalla,
hellre lyssna än att ge
förbannelse åt allt och alla
som inte ser det jag vill se.