Kommer nog aldrig att glömma den gången då du varit ute och festat, du somnade alldeles tätt intill mig med mina armar runt dig. Den stunden var jag så otroligt lycklig att jag var tvungen att smyga mig ut ur lägenheten, för då insåg jag att jag var kär.

Eller när du brottade ner mig i hallen och kysste mig när jag försökte gå, för du ville ha mig kvar även om det bara var för att sova bredvid mig. Alla nätterna vi sov tätt ihop i din soffa, framför något dåligt tv-program utan att ens ha sex.

Söndagskvällen då jag hade bestämt mig att jag skulle satsa, att jag skulle våga vara din även om du inte lovat att vara min ännu.

Frustrationen efter dagar blivit veckor och veckor blivit månader, hur jag kysste någon annan bara för att få se din reaktion. Hur du inte ens kunde vara arg, hur du var ledsen och besviken. Då du sa att du var min och att jag borde förstått att vi redan var ett vi, att säga det högt hade inte känts nödvändigt.

När vi äntligen blev vi, all frustration släppte och jag var sådär sinnessjukt lycklig att jag inte visste hur någon ens kan tillåtas att vara sådär förbannat lycklig.

Och sen när du drog dig iväg och lämnade mig ensam kvar. Hur jag behövde handpumpa mina lungor för att syresätta kroppen så pass så att den överlevde. Då jag tappade en jäkla massa kilon och dom enbart måste ha bestått av lycka.

Vägen tillbaka har varit tuff och full av motgångar, men jag är här nu och jag mår bra. Men jag kommer aldrig våga älska som jag gjorde då.