Jag fick besök av Strindberg i går kväll. Vi satt i trädgården med varsin whisky-grogg och lyssnade på koltrasten.
"Han sjunger, emedan han saknar anledning att låta bli." sade Strindberg.
Gunnar Ekeföf uttryckte saken så här;"Han sjunger för ingenting, för strupens skull." påpekade jag.
"Nå, då var det ändå för någonting", genmälde Strindberg. "Ekelöf var bra, men hade ibland svårt att tänka redigt. Poesin stod i vägen."

"Trasten sjunger min sång", återtog jag, "för mig och för att han längtar efter en hona!"
"Ja", svarade Strindberg, "där har vi dig i ett stycke! Var du än är, går dina tankar till dig själv och honor!"
"Skall du säga! Du som i alla dina texter bara avhandlade dig själv!" brusade jag upp.
Nå,nå. Det var det intressantaste jag fann, och jag avhandlade det bra.
Kunna vi nu bara lyssna på fågelen en stund?" bad Strindberg.

Trasten sjöng. Ekelöf promenerade förbi i dimmorna.
Strindberg smuttade på sin grogg, och jag var långt borta.

Kylan väckte mig. Det var tyst, och jag satt ensam vid två urdruckna glas.

Gick in i stugan.

ue.