Elektroniska droppar av flytande blod, svävandes över min själ.
Drömmar om dockor av glass, smälter bort i mina fingrar som ett barns tårar av lycka.

Delfiner från den inre galaxen sliter sönder den logiska fysikens tankar. Sago troll flyger över himmelens metaforers uppbyggnad. Enhörningar slåss mot titaner av ljus, mörker och toxiner.
Trummor sjunger lågt om klor som morfar verklighetens bild.

Det du ser, ser inte jag som du ser.
Blickar, ögon, tårar, hornhinnor har vi alla, men ingen lika i det gömde kärlen. Sökandet efter det som man vill ha finns i dess djup som ungar vet vad som finns.

Varför kan ingen älska mig, dig och henne för dom vi är.
Smink, träning, kläder, lukt, hemliga signaler.
Varför finns detta? Kan vi icke säja det som vi vill, utan koder som lirkar sönder kraniets skatt?

Rymd stoft samlas i mina ögon och allt blir ett enda ljus av blod.
Människor utan ansiktet stirrar på min nakna kropp och skrattar med sina stänga munnar.

Tyget faller, själen sjunker, katten dör.
Fåglar flyger fint, synd att vi inte kan flyga med dom.
Att få kyssa, smeka, röra, lukta och kittla molnen som vi ser varje dag.
Dom dör nästan direkt efter vi har skådat dom med våra rörelse sensorer.

Att bara få försvinna en kort stund. Låta allt bli svart för en kort minut.
Slippa jordens alla tankar och få uppleva äkta tystnad och det äkta lugnet. Vill låta mitt kraniums skatt får vila sig några minuter i total tystand.

Jag vill inte dö, men jag vill ha absolut fred i min kropp och mina sinnen för bara ett ögonblick. Få vara helt ensam, inte se någon eller höra någon. Bara vara för mig själv en liten, liten stund.

Jag kryper in i ett hörn och gör mig så liten som jag förmår.
Känner tårarna rinna ner för min kind och falla som regn på mitt golv.
Ingen vill vara med mig, Ingen vill älska mig, Ingen vill ha mig.

Som dom bortkastade gossedjuren från förr.
Slitna, trasiga, bortglömda.
känslor som jag kan relatera till allt för väll.

Vill ingen Älska mig?