Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Sagan...

Jag har rusat som en dåre
ideligen stressat
lagt mig med känslan av otillräcklighet
som försökt sprida sig genom varenda lem i min stumma kropp

Jag har vunnit
Jag klarade att stå på mina egna ben
fastän jag föll om och om igen
men jag tog mig alltid upp
det känns som evigheter sen

Jag har förlorat ett liv
min barndomsdröm stampade jag på
jag lät min partner, mina bästa vän
mitt hjärta gå
Vi mådde så dåligt båda två

Jag har somnat nöjd
nu jag äger mig själv
Jag har stångat mig blodig
grät som ett barn vart och var eviga kväll

Jag har känt ångestens snara strama runt min hals
strypa mig långsamt
legat paralyserad mitt i ingenstans

Jag har stängt hjärtats bägge dörrar
barrikerat dom hårt
trängts in i ett hörn
jag har smakat på livets jävligaste törn

Det finns ögonblick jag aldrig vill glömma
när lyckan var total
när vi var en familj
när du var själaglad



Det fanns känslor av uppgivenhet
som då när vi pausade våra liv
under flera år tog vi olika kliv



Jag tänder min lampa
jag tittar ut

detta är början
på en gammal sagas slut...












Fri vers av Frostflinga
Läst 196 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2014-06-27 00:01



Bookmark and Share


  Lars Hedlin
En text som är både vacker och vemodig!
2014-06-27

    ej medlem längre
Å, det är som en berg- och dalbana av olika känslor och slutet fick mig ändå att känna lite....hopp?
Jag vill tro det i alla fall, fint!
2014-06-27

  madinsane
vet inte om det är sinnesstämningen, musiken i mitt huvud eller dina formuleringar och ordval som bär skulden till vemodet som sköljer över mig, trots de hoppfulla slutraderna. hursomhelst så hittar någonting rätt. vackert.
2014-06-27
  > Nästa text
< Föregående

Frostflinga
Frostflinga