Vi föll tillsammans
trots allt
till slut

Varken du eller jag längre stod ut

Orden blev få
vart är han jag älskade så

Ibland dukar jag bordet
en tallrik ställs fram för dig

när ska jag någonsin vänja mig

När jag kommer hem
kommer frasen som så ofta förr
Älskling jag är hemma!
ingen väntar bakom min dörr

Sängen är alltid bäddad för två
jag somnar alltid själv ändå

Jag knuffas fram med hjälp av tiden
som ändrar skepnad i form av dag och natt

Jag saknar någon som frågar
Hjärtat mitt, hur är det fatt?


Så, för att leva med tiden
inte bli knuffad som förr
väljer jag att sluta tro
att ingen väntar vid min dörr


MEN jag kommer alltid bädda min säng för två
jag känner mig helare
mer hoppfylld så!