Jag förstod vad hon sade så väl. Tysta satt vi. Går av vid flygplatsen. Radioprogrammet skapade det som för oss hade varit dolt. Pupiller i svart. Det stora leendet. Möter någon. Han pratar för sig själv. Han var lite äldre, skulle knacka dörr och gå i kvarteret.

Han visste det inte längre. Det fanns gula salar och post att dela. Jag kunde inte be honom att sluta ge mig denna post, fast jag verkligen ville. Det som tidigare var i en röd spegel, vittne avsanning. Jag ville vara vänlig. Inte göra honom ledsen eller om han skulle bli chockad. På festen kändes det nästan som att han gick över någon sorts gräns. Där satt vi för att prata om den senaste tidens händelser, som inte hade nått fram till oss.

Flygplatsen kunde ta oss härifrån men vi stortrivdes. Tågen gick fast de var gamla och även han var gammal. En halv timmes samtal, sedan förstod Hans Joachim att jag var skeptisk och inte ville dö. Han tittade skamset bort mot horisonten, han var besviken då.

Ner mot den kontinent som hade timhotell, och de vackraste kvinnorna. Konjaken och dricksvattnet i en kanna i hans kylskåp. Sängen där han inte, som i början av vårt samtal, var nykter.

Där bardisken stod. Mitt i hemmet. Dit kom han den kvällen. När han nu var hemma kände han sig lugnad. Och som för att lida pin fortsatte han.

Det här hände på flygplatsen Ruzyne. Han väntade på sin avresa och hämtade sin väska. Faktiskt sov han på planet. I morgon skulle han ha en bjudning, och om "den personen" kom...

* * *

Hon låter mig bara ana hennes kropp, Rehn den yngre vid fotografering. Synligt berusad. Taktarter undervisar en kommunistisk förälder. Den svenska boken, den finska boken. I Ryssland, sammanfattade han.

Darrhänt målad eyeliner. Kanske var han osäker när han balanserade. Men hon var väl som de andra, nyfiken, och tog för sig av honom. De kunde förstås sitta tillsammans en gång till som några riktiga författare, spä på varandra, äta en fågel som gjorde dem mätta. Sjuke mannen måste hon erkänna som en nära, en svart tystnad. Och vi publicerade heller ingenting förutom ett par collage.

Nu hade vi haft en ganska lång tid, flera veckor, att tänka efter vår första date. Hon ville inte bli störd i sitt hem. Det var hennes enda regel. Vad hade de för orsak, att bryta tystnaden? Jag har det tydligt i mitt minne att det var ett darrhänt varuhus med tofuglass. Hon beundrade inte, hon blev beundrad. Kläderna mer eller mindre fastfrusna på de som älskar dig, men du måste besinna dig, och inte vara i bilen. Leta tomrum i sitt inre. Inte hitta någonting. Utom polisernas bilar. Runkbås, dusch, Rönnog. Ett artistnamn skulle han märka av senare och uttala det rätt, kändes affekterat, som du kanske förstår hur jag menar. Påklistrat av en annan bild av Zola i hennes numera hårsalong.

Det som händer på Grinda är planlagt långt i förväg. Vet inte... sedan vi föddes. Medan jag dricker en kopp kaffe ur en ny kopp där man ser en hjärnhalva, och en pratbubbla, som att tala innan man tänker, sitter jag och rullar upp nätstrumpor. Jag svor och sedan avbröt jag mig. Denna call girl känner inte igen oss. Hon har inte sett oss, innan dess. Affären stänger och hon hänger utanför. Dravel i en övergångstid, ett krigsbarn.

Poängen är, ryttaren har ett hästjobb framför sig. Snart, ska han förlora vårdnaden om sin frihet. Det är då han har en lägenhet, utsikt över fjärden som han skjutsas till och där han låter andra stanna och fläcka ner sig, fläcka ner andra innan man har tillgång till Internet i sitt hem. Du behöver ingenting. Det är intressant. Lyrics were awful. Jag möter på Schibsteds fest när flaggan vaggar på halv stång...

Det var också sega hotellrum. Staty, bussen i sin tur, för att se så kallad lördags-tv hemma hos den 26-årige satirikern. Och programmen i veckans programblad som utlovades att vara så bra. Det trodde jag på. Det var ett ganska speciellt rum. Man kunde höra Wolf In The Breast Has Told Me. Tidningar var det nog, genom otroligt tung depression, det gränsar till något annat. Något allvarligare. Gnolar gör dessa förväntansfulla gäster. Visslar med humor, muntert. Sedan satt han och fnissade. Där satt på soffor och golv, i pinnstolar bekantas bekanta, vänners vänner, Lucifers egna hjältar stod på väggarna, jag såg värden göra en utsträckt salut. Oförlåtligt mörka, mörka sidor, lösryckta världar.

De sovande grannarna, sal av en gräsmatta. En man men också en sång och det heraldiska spöket. Denna Dubonnet får dig att strunta i allt program, ser varseblivningar i deras ansikten om du tittar på det. Ser att de bara är skådespelare. Kände sig som Elizabeth, sedan frågade de om någon kände sig träffad... och kom. Och när du fick frågan svarade du på det i skenet från naturbalen.

Ur terapin: Är han Commie?

Minns att hon grät när hon kom därifrån. Minns att jag på kragen dolde två tårar som jag försökte hålla på insidan och tappade flera pärlor som dansade runt på golvet. Totalt avslappnad efter att ha fantiserat. Hon for hem och jag for till någon och drack öl ett halvt dygn. Stanken från deras kroppar. Eva Eastwood på en radio i en glänta i Sverige. En dag kom en person i släptåg på en fest som man bor tillsammans med, allt känns unikt för att det är första gången, som om man inte hade något val. Jag märkte hur unik du var. Alla var på väg att försvinna. Talar till månen. Det som vindspelen avslöjar under himlatrappan och fyr. Plötsligt satt jag och väntade på att cafeet skulle öppna. Drack de hastigt smältande isbitarna.