Det var med ett sorts surroundtänk som jag satt i min svarta lädersoffa och glodde på tv:n. Minst fem olika saker steg och föll i mitt medvetande. Tanketrådar började och slutade. Började och slutade. Gjorde oktavhöjningar för att sedan dra ihop sig och rulla undan. Och det var sommarens torraste dag. Värmen i min lägenhet var fruktansvärd och höll på att göra mig galen. Tv:n visade något från Pakistan, eller om det var från Afghanistan? Jag vet inte så noga. Men där sprang svartklädda män runt i öknen och luftkampade som återfunna statister från Bruce Lee's era. Som i en annan tid förberedde de sig för sitt heliga krig och gapade och sprang.

Och jag satt där och kände hur värmen fick min pungs klåda till att bli allt värre. Den växte och började bli nästintill outhärdlig.Jag såg små cirklar, kalla vattendroppar regnade och slog mot min pung. Jag höll på att fullkomligt tappa förståndet. Det var som om ett skogläns myggbefolkning hade satt sig på min talgboll. Och en av det här nyckerna som kommer och går i mig, kom till mig. Och jag tänkte i helvetet. Jag kliar mig icke! 

Så där satt jag med en klåda som bara tilltog och tilltog och tittade på de där människorna som krigiskt ormade runt. Retningen att kraffsa mig  själv i skrevet sköljde fram och tillbaka i mig med svall av en djävulsk intensitet. Och jag måste ha sett mycket underlig ut där jag satt och försökte hålla fast vid en klippfasthet och ett minspel som en Egyptisk pyramid. Toppen och botten på dem är vid vissa av deras akrobatiska scener nästintill svåra att särskilja tänkte jag och försökte flytta allt mitt fokus bort från retningarna i mitt skrev. Och vilka jävulska klådor ska inte sådana kläder rymma egentligen!? 

Och plötsligt ser jag en utav dom med sin högra hand höja ett maskingevär mot skyn. Han tömmer magasinet i ett vildsint vrål. Och alla de andra runt omkring stämmer in i ett unisont jollrande läte. Som om man väldigt snabbt och med en viss försiktighet slog på såna där ihåliga träugglor. Och mannen med det tomma maskingeväret skriker: "Insha 'Allah!" Och jag väljer att slutligen förlösa mig. Jag låter min hand treva ner under kalsonglinningen och krafsa till. Och jag gapar och glor på tv:n med en salighetskänsla som sprider sig likt korsriddare runt i min kropp. Och jag tänker visst. Men här i Själa säger vi "Klia Balla."