Strävan
hopplösheten
vaderna
som genom fötterna
packar asfalt
likt armerade betongsliprar
huvudvärken
ledan
självtvivlen
den bluddriga synen
som av svetten svider
dras ut och blir grå
cirklarna
trianglarna
de fyrkantiga blixtarna
fågelungarnas skrik
den  befjädrade smärtan
och förvirringen
av det monotona vansinnet
och så slutligen
kroppens kapitulation
inför själens vilja

Och just där

lika distinkt 
som när en torr gren knäcks
ligger segrarna
de viktiga
de som betyder något
de i själen funna
genom kampen sprungna
och för varje prasslande lövverk
för varje gren som knäcks
närmar sig formerna
som djur genom skogen
undflyende branden
av det som vår samtid dragit bort
mot dig drivs det
av den hundraprocentiga viljan
den långsamma febern
din strävan utan att kräva
ditt sätt att ödmjukt säga
jag är på väg
mitt mål är min känsla