Det känns bra att dagarna går
Varje dag känns närmare någonting bättre
fast jag vet inte om det är sant
Jag blir så rädd
när jag har en dag som gårdagen
då jag mår hyfsat bra
Jag är vettskrämd för att bli fast i det gråa
i den osynliga, tärande misären
som ingen annan ser
eftersom jag själv även ler
Jag kommer kanske inte heller se den till slut
utan nöjer mig
med ett passionslöst liv
höljd i dunkel
Då vill jag hellre dränka mig i tårar
låta smärtan slita i mig tills allt är borta
förutom hoppet
en strimma ljus som lyser allt starkare
När jag gett upp blir jag hänförd
av det som håller mig kvar
någonting vackert
som jag aldrig skulle ha sett i det gråa diset