Jag fick hoppa in som fe i nypremiären på folklustspelet, eftersom den ordinarie skådespelerskan var på semester. En tårdrypande kärlekshistoria med härlig scenbild, pastellfärgade kulisser och riktigt vatten på scen. Mina insatser var enkla och replikerna inga. I första akten skulle jag bara kasta några blommor och pappersbollar i vattnet för de älskande att finna på sin gondolfärd. I andra akten skulle jag dra en liten vitlaserad matvagn och dela ut bröd och lyckokakor till folket. Det verkade ju inte så svårt.

Ändå uppstod strul med kläder, rekvisita och teknikaliteter. Feslöjan som skulle täcka halva ansiktet som en burka måste jag ta av bakom scen för att presentera mig för alla i ensemblen, och när jag skulle dra upp den igen var den vit av smink. Rekvisitören hade tappat bort mina feörhängen så jag fick leta upp ett par andra i förrådet. De var av vit plast och olika form, det ena liknade ett trafikmärke och de såg inte ett dugg feaktiga ut. Skådisen som skulle ta med matvagnen hade glömt den hemma. Jag lånade hans racercykel i sista stund för att hämta den, försökte spränga ljudvallen men insåg halvvägs det omöjliga i företaget, tvingades vända på motorvägen, rulla in cykeln i en matta och gömma den i planteringen, för jag hade ju ingen nyckel. Runt planteringen som låg på en kulle i parken satt ett gäng gubbar från ålderdomshemmet och gaggade. De var väldigt pratsamma och nyfikna på vad jag sysslade med. Jag svarade så gott jag kunde, hanterade cykeln med ena handen och stöttade en gubbe som höll på att falla baklänges på parkbänken med den andra. Nu hade föreställningen redan börjat. I bästa fall hade jag fem minuter på mig innan jag skulle kasta den första pappersbollen. Jag gjorde en tjurrusning genom sceningången för att till min lättnad finna att ridån ännu inte hade gått upp. En oanmäld varutransport hade orsakat förseningen. Långtradaren hade kört ända in i salongen och regissören försökte hålla publiken kvar genom en utdragen presentation av de olika rollerna, medan scenarbetarna försökte baxa ut fordonet från salongen. Jag kastade på mig den solkiga slöjan och log glatt mot publiken i vita plastörhängen och med en rottingkorg på armen i stället för matvagn.

Långtradarchauffören lyckades slutligen backa ut bilen och föreställningen kom igång. Första papperbollen, som var gul, kastade jag som överenskommet från hög höjd för att ge en mer dramatisk effekt. Kärleksparet ville ha det så. Problemet var bara att bollen fastnade i en takintäckning, som var spänd som ett segel över vattnet för att dämpa ljusreflexerna. Mitt fetrollspö räckte inte för att peta ner bollen ur tyget, så jag fick ta till en rejäl träkäpp som jag hittade på teatervinden. Jag hoppades innerligt att mina förehavanden inte skulle synas i ljuset. Kärleksparet fick förlänga sin scen med improviserade repliker tills bollen slutligen plumsade ner.

I applådtacket kunde jag äntligen andas ut. Jag bugade mig djupt och återfann mina egna bärnstensörhängen på scengolvet, de som jag tappat under repetitionen.