Sången upphör
tystnaden självklar
I skramlet av porslin
ett totalt blottande
av tidsrymder
molnen ett slags fado
mörka släpper de igenom ljuset
livets kontraster
det outtalades skarpa linje i sanden
det förgängliga
det beständiga
vandrande fram och tillbaka
till synes utan mål
en klang letar sig in under huden
andningen en besjälad varelse
under ofattbara rymd
fado
stiger in i hans röst
år efter år lyssnar vi
till misstag sanning och vishet