Allt jag kunde tänka på
var att jag skulle dö
jag sprang in i vardagsrummet
såg på den vuxna och sa
att en dag ska jag dö
nio år gammal brast jag
i gråt över min upptäckt

jag fällde en och många
tårar över alla
som rasismen, sexismen,
krigen, det icke-jämställda,
diskrimineringen och avhumaniseringen
tar i sitt grepp och krymper
vår värld till fyrkanter

vi får inte plats i lådor och
inuti oss brinner lågor
som inte tänker släckas om så
hatet haglar över oss med sina
skarpa löften om en bättre plats
för de som har råd och de som
tar åt sig äran för att ha åstadkommit
ingenting men som vill ha makten
över våra hjärtan och bestämma
vem jag ska älska

diktera villkoren tydligt
skrik så att vi hör
för vi tänker skrika så att ni hör
med en morgondag som stundar
runt hörnet denna kväll
är det inte alltför viktigt
att vara så himla snäll

när en kvinna får skulden
för något hon inte kunde gjort
när en man sätter sig över henne
något han inte skulle ha gjort
när domen sedan friar
när människor håller med
när många tror att de ljuger
för att de läst det någonstans
då tänker jag på mitt vardagsrum
där döden fick stort utrymme

värdeladdning av leksakerna som står
i ett rum som är laddat med färger
som tydligen ska ha kön
i ett barn bor det färger som endast ryms
utanför de lådor som vi
blir tillsagda att leva i

på vägen till stan följer en man
efter mig och visslar
han stannar upp bredvid mig och säger
fan vad du är snygg
granskar mig uppifrån och ner
jag tänker att fan vad du får mig
att känna mig otrygg i staden där jag bor
i kroppen där jag bor

om krigen och konflikter
det är som din vardagsmat
i tidningen på bordet
finns det bara hot och hat
hot om våld och hat mot
människor
människorna som far illa
står upp och visar sitt mod
många är det som faller
i kampen för att få existera
på lika villkor

jag fällde en och många
tårar över alla
som rasismen, sexismen,
krigen, det icke-jämställda,
diskrimineringen och avhumaniseringen
tar i sitt grepp och krymper
vår värld till fyrkanter

mitt nioåriga jag var förtvivlat
för de år jag ännu inte levt
men den lilla värld jag hade
betydde en hel evighet

vi kan inte sluta skrika,
vi kan inte sänka våra röster
vi måste skrika högre
vi måste få plats och ta plats
med kärleken som vapen och
våra röster
tillsammans kan vi sluta bli
komprimerade till lådor
och istället se varandra
i ögonen fyllda av lågor