Jag har suttit och funderat några dagar nu,
så många av mina skrivarvänner på denna sida
skriver så otroligt vackra ord
om kärleken och dess underbara rus...

jag önskar jag kunde göra detsamma
men det faller inte in några vackra ord
om kärleken i mitt blockerade sinne
det liksom strejkar när det kommer till ordet kärlek...

jag känner bara att mitt inre reser sig upp
och vill protestera, en svart knut i solar plexus
växer snabbt fram och ger en underlig smak i munnen
mina händer börjar plötsligt darra och mitt hjärta skälver

min kropp blir som en dallrande geleklump
som plötsligt flyter ut i en kletig röra
en röra som ingen vill trampa i eftersom den
gör att deras fötter fastnar när de försöker gå därifrån

jag förstår inte, men önskar att jag kunde torka upp den
kletiga röran, slänga den i närmaste sopkorg
lägga ut en nytvättad matta där den kletiga röran nyss var
så att människorna runt mig inte fastnar igen

utan kan gå därifrån med rena fötter eller skor
och känna att de i alla fall är uppfyllda av detta
som kallas kärlekens rus...
och jag önskar av hela min själ att jag också kunde känna ruset!