Om jag inte fanns
skulle du glädjas då?
Om jag slutade andas
fick du mer att leva för?
Allt jag känner och någonsin känt
skulle du kunna leva på
smaska på
men inte skulle du känna
du skulle uppleva något
som för dig var en ”känsla"
du skulle livnära dig på min olycka
du kunde sova nöjt
med lugnet av att ha ätit dig in i en människa
som till slut tappade hoppet
du skulle känna att Du vunnit
segern skulle smaka gott varje dag
för resten av ditt känslokalla liv
du skulle le bakom din fasad
visa ditt inlärda bryende
och din spelade inkännande min
jag hade sett igenom dem
stålgrå stilla stirrande ögon
som att se igenom en spegel
rakt igenom till andra sidan verkligheten
bortom medfött vett och förstånd
Du är galen.
Du är sjuk.
Ingen ser det.
Ingen ser Dig.
Den Du egentligen är.
Jag har tyckt synd om dig
jag har avskytt dig
jag har varit rädd för dig
du har gett mig obehag
du har förstört så mycket
av mig
du har lurat mig
du lurar dig själv
du lurar alla
jag undrar hur du mår
vad du tänker
VAD du känner
eller upplever att du känner
jag orkar inte mer
ditt sjuka sätt
kan inte tänka längre
ingenting är längre logiskt
varje tanke bär på vetskapen om
att jag återigen hamnat i
en återvändsgränd
jag är dömd att misslyckas
hoppet är ute för länge sen
men jag försöker igen
igen
och igen…
jag är slut nu
slut på idéer
lösningar
nya infallsvinklar
sätt att hantera Dig på
känner mig så tom
ensam
trött.
Jag kan inte vara den jag var
den du format mig till
eller den nya versionen uppgraderad till cellnivå i allt du orsakat
det jag trodde var framsteg
det jag trodde var ett nytt liv
utan dig
utan skam
utan skuld
ångest
ånger
ensamhet
Jag är dina barns mor

Varför förgöra den källa av trygghet,tillit, kravlös och
gränslös kärlek jag gett och fortfarande vill ge dem…?

Varför?!